Einar Håkansson

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
"Detta är just den bittra men hälsosamma sanningen: det är icke herrarnas fel att slavarna är slavar, det är slavarnas eget fel"
Einar Håkansson föddes 1883 och dog av av lungsot 24 år gammal 1907. Var aktiv inom ungsocialismen och typografernas fackförening. Anarkist och flitig skribent. Växte upp utanför Stockholm, fadern var trädgårdsskötare. Jobba som typograf. Under en period jobbade Einar Håkansson på ett esperantotryckeri i Paris.

Federativs har givit ut en textsamling under namnet De fega förtryckta. Den enda bok Håkansson själv författade var Draksådd - fem otrons artiklar av vilka tre finns med i federativs samling. För denna dömdes han till fängelse efter sin död (!).

En historik

Carl Gustaf Einar Håkansson föddes 28 juli 1883 på Skärsätra herr- och statargård på södra Lidingö strax utanför Stockholm. Efter konfirmationen, i maj 1898, flyttar han ensam in till Stockholm och får kondition som typografelev vid P. Palmkvists tryckeri. "Här lärde jag känna arbetarrörelsen och socialismens idéer och blev genast mycket intresserad av dem", skriver Einar Håkansson om sina första stockholmsår i ett brev till Hinke Bergegren 1905. Men hemma på Lidingö växte familjen och blev allt svårare att försörja. I april 1900 flyttade man så till Södertälje. Einar, som då var utlärd typograf, fick anställning vid Södertälge Tidnings tryckeri.

1902 börjar hans skrivförsök bära frukt, då trycks hans första texter i månadstidningen Brand, utgiven av Sveriges Socialistiska Ungdomsförbund (Ungsocialisterna), där han samma år blev enskild medlem.

I mars 1903 tar han för första gången kontakt med Hinke Bergegren, för att inbjuda denne att hålla föredrag i Södertälje och därmed förhoppningsvis blåsa liv i den avsomnade ungdomsklubben. Mötet hålls i godtemplarsalongen 30 mars 1903, rubriken blir "Revolutionär arbetarrörelse och klasskampens mål". Den socialistiska ungdomsklubben kom igång till slut, och Hinke kom tillbaka för ytterligare två föredrag på mindre än ett halvår.

Trots sin antimilitarism fullgjorde Einar Håkansson sin värnplikt. Vid mönstringen uppvisade han ett intyg från en civil läkare på att han led av "ganska avsevärt nedsatt hörselförmåga". Han blev inte, som de icke-vapenföra i regel, satt att tjäna kronan genom en insatts i sitt eget yrke, utan fick bli diskare i köket. Senare utnämndes han till ett slags "överkypare" och fick det otacksamma uppdraget att ansvara för rekryternas utspisning. Till slut tog han "bondpermis", rymde hem till Södertälje och stannade fem dagar, tills pengarna tog slut. Vid återkomsten fick han sitta åtta dagar i aresten. De sex sista dagarna tillbringades i fullständigt mörker, cellen var kall och dragig och Einar hade bara sommarkläder på. Vid frigivningen var han fysiskt mycket medtagen. Han hade fått vatten i lungsäcken och vid återkomsten till tryckeriet började han hosta.

1905 blev Einar Håkansson smått riksbekant genom en artikel i Brand, "Herrans heliga nattvard", som föranledde tryckfrihetsåtal, men frikändes. Justitieministern förordar om åtal "enligt §3 mom.1 tryckfrihetsförordningen". Målet kommer upp på femte avdelningen vid Stockholms rådhusrätt 7 september 1905 med stadsfiskal Lars Stendahl som stämningsgivare. Brand frikändes och Håkansson, som varit besviken över att han inte själv fått stå till ansvaret gjorde ansvarige utgivaren, Albert Jensen skriver till Hinke 15 oktober:

"Ha, ha, ha ------ Ja, låtom oss skratta, ärade kamrat, ty Härren Gud förlorade i processen om nattvarden och Phan vann! Nu föreställa sig väl de troende, att den senare sitter och storflinar..."

Mot slutet av året sade han upp sig på Södertälge Tidning och begav sig till Stockholm för att på egen bekostnad lära sig maskinsättning. Det är nu han för första gången får kontakt med den legendariska Stockholms Norra Socialistiska Ungdomsklubb.

I maj deltog han i en olaglig demonstration efter ett möte i Lilljansskogen mot lagstiftningen mot den antimilitaristiska propagandan. Tydligen tillhörde han de livligaste i tåget, eftersom han inkallades till polisen för att svara, utpekad som ledare och anstiftare av demonstrationen.

Några veckor senare, 27 juni, kunde han så förverkliga en gammal dröm. Han satte sig på tåget till Paris och det väntande arbetet på ett esperantotryckeri. Redan i mitten av oktober var han tillbaka i Sverige.

I november 1906 utkom det första och sista numret av tillfällighetstidningen "Folkets Väl Tidning för tro och fosterland" ut. Redaktör och förmodligen författare till så gott som hela tidningen är Einar Håkansson, expeditör Emanuel Svensson. Tidningen är tryckt vid Södertelge Tidnings officin och enligt Uhlén säkert finansierad av Håkansson ensam. Det enda riktigt positiva vid esperantotryckeriet i Paris var ju lönen och han hade säkert lagt på hög, innan han återvände till Sverige.

Redaktörsuppgiften var obligatorisk och vore det inte för Håkanssons namn, som åtminstone året innan varit ganska bekant, skulle säkert många läsare gå i fällan. På Kungliga Bibliotekets exemplar av denna raritet står en blyertsanteckning, som berättar att tidningen enligt Hinke Bergegren inte är allvarligt menad.

Hela Folkets Väl är nämligen en enda lång parodi på den mest extrema högerpolitik. I "urkunden", tidningens anmälan, där redaktionskommitén presenterar sitt syfte, dediceras den till Oskar II, "vår dyrbare gammle monark" (hans valspråk efter unionsupplösningen var ju "Sveriges väl"). När nästa nummer skall utkomma, beror på en förstående allmänhets uppmuntran, "om Gud vill, blir det kanske om en månad". Den sex personer starka kommittén har åtminstone fem lätt förvrängda namn på välkända personer.

  • Dess ordförande heter "J.O. Bernfors, direktör, Stockholm". John Bernström var VD i Separator, som genom strejker 1902 och 1905 blivit ökänt för sin hårda arbetsgivarpolitik. Vidare tillhörde han överstyrelsen för Sveriges Verkstadsförening och var en av det svenska näringslivets mest kända och hätska socialistfiender.
  • "Lektor Th. Bergholm, Fåhrby" hade en verklig förebild i Theodor Holmberg, en fosterländsk folkhögskoleman, som livligt beklagade "förlusten" av Norge 1905. 1915 grundade han Svenska riksförbundet för sedlig kultur, ett motdrag till sexualupplysningspropagandan.
  • "Cecilia Skepp-Bergholm", hans maka och vapendragerska Cecilia Bååth-Holmberg, är dessutom känd som författare, framförallt till en rad biografier. 1919 införde hon Mors dag i Sverige.
  • "Kyrkoherde F. Höjman, Klippsta" alias Elis Heüman tillhörde en känd prästsläkt. Han var högerriksdagsman och högkyrklig, storsvensk aktivist, som i en predikan under unionskrisen 1905 framträdde med så öppenhjärtliga åsikter, att han åtalades inför kyrkligt konsistorium, men frikändes.
  • "Nils Josefson, arbetare, Svältuna" är naturligtvis självskriven ledamot. Josef Nilsson, den beryktade "Gule Josef", som i Gula faran utnämndes till "förrädarnas kung", var ett populärt hatobjekt för hela arbetarrörelsen. Han var ursprungligen arbetare på Separator, tog initiativ till Svenska Arbetareförbundet och var dess ledare och sekriterare 1902-08. Senare gjorde han politisk karriär i Allmänna valmansförbundet (från 1938 Högerpartiet).
  • Redaktionskommittén fullständigas av "Slaktare G. V. Sabelkling, Stockholm".

Omslaget till Folkets Väl pryds av en "gripande tafla", gudstjänst i krig. En artikel av "Svenske Folkeson" gör en vidräkning med Brand, där ett porträtt av Hinke kommenteras med orden: "Hans vilda och gemena uppsyn talar för sig själf". I artikeln står bl.a. att:

"Hvarje gång vi uttalat ordet Brand, måste vi skölja vår mun med ett glas vatten; hvarje gång vi skrifvit samma ord, kasta vi den därtill begagnade pennan på elden, och hvarje gång vi tänkt samma ord, bedja vi vår himmelske fader om förlåtelse därför. Hvarje dag förbanna vi med Guds hjälp brandmanskapet. Vid morgonbönen förbanna vi Brands redaktör, vid bordsbönen till frukosten förbanna vi tidningens expeditör, vid middagen alla medarbetarna, vid supén kommissionärerna och vid aftonbönen läsarna.



Vi har låtit förfärdiga ett stort antal spottlådor med Brands vignett och redaktörens, expeditörens och de förnämsta medarbetarnas porträtt i botten. Af dessa begagna vi själfva flitigt flera stycken. Liksom en gudfruktig och anständig författare alltid skrifver Fan så här: F-n, så komma vi också hädanefter att skrifva Brand på detta sätt: B-d. Våra läsare skola säkerligen, framför allt för de små oskyldiga barnens skull, vara oss uppriktigt tacksamma härför."

I sitt sista brev till Hinke, 2 september 1907, skriver han, efter att ha kommenterat Leon Larssons nya dikter:

"Jag har också fått ut en bok. Vi togo ut den i lördags. Jag har sänt dig ett ex., som jag hoppas du emottagit. Får se, om den klarar sig."

"Draksådd Fem otrons artiklar" skulle inte klara sig. Boken trycktes 1906, men blev av någon anledning inte utgiven förrän året därpå. Så snart boken släppts, blev den kvarstadsbelagd (provisoriskt beslagtagen). Svensk Typograf-Tidning berättar, att justitieministern anbefallde tryckfrihetsåtal och telegraferade till borgmästare Jakob Pettersson i Södertälje, som mitt i natten åkte ut till Karlberg och den dödssjuke Einar Håkansson och fråntog honom de 45 exemplar, som påträffades där. Axel Uhlén, som ibland tyvärr lämnar felaktiga detaljuppgifter, säger att "förläggaren" Schröder räknat med åtal och kvarstad "och därför räddat praktiskt taget hela upplagan, närmare bestämt 2.995 av de tryckta 3.000 exemplaren. Polisen kunde således inte ta i beslag mer än 5 ex."

I Brand nr. 10 skriver Hinke i sin stående spalt "från min salong" (d.v.s. Ystads kronohäkte) en starkt uppskattande recension av Draksådd. Justitieministern fick se Hinkes artikel och undrade hur han kunde skriva om en bok som var beslagtagen, och i fängelset till på köpet. Svaret blev den så kallade Lex Hinke, en lag som begränsade fängslade journalisters verksamhet.

8 oktober kom Draksådd-målet upp i rådhusrätten. Föreståndaren för arbetarnas tryckeri, Robert Ekman, inställde sig hos stadsfiskal Lars Stendahl. Einar Håkansson representerades av advokat Sigurd Dahlbäck, som hade med ett sjukintyg och en namnsedel, som intygade att Håkansson var författare till den aktuella skriften. Därmed skulle Ekman vara fri från ansvar enligt tryckfrihetslagen. Men 19 oktober avled Håkansson och målet kärvade till sig, i.o.m. att lagen inte förutsett dödsfall. Till slut angavs dock en fällande dom 10 januari 1908 enligt §3 mom.1 och 3 i tryckfrihetsförordningen, "hädelse mot Gud eller gäckeri av Guds ord eller sakramenten" resp. "gäckeri av den allmänna gudstjänsten". Straffet löd på fem månaders fängelse för författaren.

Georg Schröder, som ju höll på så gott som hela upplagan av Draksådd, visade affärstalang genom att höja priset på boken från sextio öre till "på förekommen anledning kr. 1:-", som han lät stämpla på omslaget. Kvarstad var som regel en lysande reklam för en skrift och då domen fallit gick Draksådd givetvis åt som smör, senare trycktes också en andra upplaga.

Tilltaget att döma en död person till fängelse var naturligtvis horribelt, ett utslag av peterssonepokens bokstavsjuridik. I Brand nr. 5 1908 skrev också signaturen "Erik Väderhatt" en liten betraktelse, "Einar Håkansson i himlen". Tidningen beslagtogs, men frikändes av jury i april. "Erik Väderhatt" en svensk sagokung av ynglingaätten var pseudonym för den senare riksbekante Erik Lindorm. Senare skulle han gå allt längre åt höger och på sin journalistiska bana nå anhalter som Svenska Dagbladet och, slutligen, Vecko-Journalen.

Carl Gustaf Einar Håkansson begravdes söndagen 27 oktober 1907 på Södertälje kyrkogård. Sedan prästen hållit en traditionell (och obligatorisk) jordfästning i gravkapellet med de närmast anhöriga, fick han gå och den egentliga begravningsceremonin tog vid någon timme senare.

Tåg kom från Stockholm med ett hundratal ungsocialister och esperantister. Man tågade genom Södertälje från centralstationen till kyrkogården med Stockholms Södra Socialistiska ungdomsklubbs röda fana i täten. På kyrkogården tillstötte vänner, släkt, kollegor och medlemmar ur Södertälje typografklubb. Två tal hölls, ett telegram från Helsingborgs ungsocialister upplästes: "Hav tack för de väckande stormfyllda tankar du sände massorna i eldskrift". En kvartett ur Södertälje sångarförbund framförde "Stilla skuggor" och, då den röda duken sänktes tre gånger i graven som en sista hälsning, "Sof i ro".


saxad från Yelah.net

En utförlig artikel finns här: https://www.sac.se/Om-SAC/Historik/Biografier/H%C3%A5kansson,-Einar-1883-1907