Avallone, Silvia: Stål

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Accaio1.jpg

Kollektivroman av Silvia Avalone. Boken utspelar sig i stålstaden Piombino på den italienska västkusten runt sekelskiftet 2000. Stålverket är bara ett minne av sin storhetstid men sväljer fortfarande många liv i staden (bokstavligt och bildligt) och tillvaron kretsar i stor utsträckning på olika sätt kring industrin. I berättelsens centrum finns tonårstjejerna Francesca och Anna, och deras vänskap, lek, ambitioner, kärleksrelationer och drömmar. Runt tjejerna finns överbeskyddande (och ofta hänsynslösa) fäder, mödrar som bär upp familjen (en som en klassisk tidigt åldrande hemmafru och den andra som aktiv kommunist), och Annas bror med vänner som alla knogar på stålverket.

Droger, organiserad brottslighet, våld i hemmet, och prostitution drar genom bekantskapskretsen och berättelsen. Naturligtvis till bakgrund av klasskonflikten på industrin där ingen vill jobb men de flesta tvingas böja sig, där man samtidigt som man vill bort tvingas oroa sig för avskedanden, där socialismen dött, och där kamrater lemlästas av maskineriet med bara korta strejker som svar. Boken tar också en skarp vändning när det visar sig att Francesca är kär i Anna, och förälskelsen inte är besvarad.

Författarens far drev en butik i Piombino och hon spenderade betydande delar av sina tonår i staden.

Kritik av boken

Alberto Prunetti är i boken Non è un pranzo di gala - om arbetarlitteratur och författeriarbete - mycket kritisk till Stål. Han menar att boken är skriven av en turist i arbetarmiljön som svartmålar/exotiserar/missrepresenterar arbetarna för en medelklasspublik.