Arbete Gemenskap Politik Krig (text)

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
”Var och en blir tillfrågad om sin åsikt i varje enskild fråga för att förhindras att ha en åsikt om helheten.”

Raoul Vaneigem

Vi ser oss omkring… och vi ser en värld bortom vår kontroll.

Vår dagliga kamp för överlevnad utspelas mot en enorm och ständigt skiftande bakgrund... ...från naturkatastrofer till terrordåd... från nya dieter till nya svältkatastrofer... från kändisars sexskandaler till finansmäns bonusskandaler... från religiösa krig till ekonomiska under... från frestande ny reklam till meningslöst babbel i debattprogram på TV... från råd om hur man blir den perfekte älskaren till råd om hur man hindrar fotbollshuliganer från att slåss... från nya polisskjutningar till nya hälsoproblem... Samma processer verkar överallt... i demokratiska och i totalitära stater... i stora bolag och i små familjeföretag... i cheeseburgare och i sojakorv... i opera, dansbandsmusik och i hip hop... i varje land och på varje språk... i fängelser, i skolor, i sjukhus, i fabriker, i kontorsskrapor, i krigszoner och i matbutiker. Någonting livnär sig på våra liv och spottar tillbaka bilder av dem i våra ansikten.

Detta någonting är produkten av vår egen aktivitet – våra arbetsliv, sålda timme efter timme, vecka efter vecka, generation efter generation. Vi har inte egendom eller ett företag vi kan tjäna pengar på, så vi tvingas sälja vår tid och energi till någon annan. Vi är den moderna arbetarklassen – knegarna.


ARBETE


”Kapitalet är dött arbete. Liksom vampyren kan det endast upplivas genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger.”

Karl Marx


Vi jobbar inte för att vi vill. Vi jobbar för att vi inte har något annat sätt att tjäna pengar.

Vi säljer vår tid och energi till en arbetsköpare för att kunna köpa de saker vi behöver för att överleva.

Vi förs samman med andra arbetare och tilldelas olika uppgifter. Vi specialiserar oss på vissa arbetsmoment och upprepar dessa om och om igen.

Tiden på jobbet är egentligen inte en del av våra liv. För oss är den död tid kontrollerad av våra chefer och förmän.

Under vår arbetstid skapar vi saker som våra arbetsköpare kan sälja. Dessa saker är föremål som polkagrisar, datorer och skyskrapor eller kvaliteter som rena golv och friska patienter eller tjänster som att bussen tar dig dit du vill åka, att servitören tar din beställning eller att någon ringer hem till dig och försöker få dig att köpa saker du inte behöver. Arbetet utförs inte på grund av vad det producerar. Vi gör det för att få betalt, och arbetsköparen betalar oss för det för att göra vinst.

I slutändan återinvesterar arbetsköparna pengarna vi arbetat in åt dem, och utvidgar sin verksamhet. Vårt arbete lagras i de saker våra arbetsköpare äger och säljer – kapital.

De letar ständigt efter nya sätt att lagra vår aktivitet på, nya marknader att sälja till, och nya människor som inte har något annat att sälja än sin tid och arbetskraft.

Det vi får ut av att jobba är tillräckligt med pengar för att pröjsa hyran, kläder och öl – och tillräckligt lite för att vi ska tvingas återvända till arbetet igen. När vi inte jobbar spenderar vi tid på att resa från och till jobbet, förbereda oss för jobbet, vila ut efter jobbet eller supa skallen av oss för att glömma bort jobbet.

Det enda som är värre än att jobba är att inte ha något jobb. Då slösar vi bort veckorna på att söka arbete, utan att få betalt för det. För att få a-kassa eller socialbidrag krävs förnedring, meningslösa motprestationer och pengarna räcker inte till mycket. Det ständiga hotet om arbetslöshet är det som får oss att gå tillbaka till jobbet varje dag. Och vårt arbete är detta samhälles bas.

Makten arbetsköparna får ifrån det växer varje gång vi arbetar.

Det är den dominerande kraften i alla världens länder.

På jobbet kontrolleras vi av våra arbetsköpare, och de marknader de säljer till. Men även resten av våra liv påförs en arbetsliknande disciplin och meningslöshet.

Livet framstår som en TV-show som vi betraktar utifrån och inte har någon makt över. Alla andra slags aktiviteter tenderar att bli lika främmande, tråkiga och stressiga som jobbet: hushållssysslor, skolarbete, fritid. Sådan är kapitalismen.


MOTARBETE


“Självklart är kapitalisterna mycket nöjda med det kapitalistiska systemet. Varför skulle de inte vara det? De blir ju rika på det.”

Alexander Berkman


Arbete upplevs helt olika beroende på vilken sida av det du befinner dig. För arbetsköparna är arbete sättet de får sina pengar att växa, för oss är arbete ett bedrövligt sätt att hanka sig fram på. Ju mindre de betalar oss, desto mindre tjänar vi. Ju snabbare de kan få oss att jobba, desto hårdare måste vi jobba.

Våra intressen är motsatta. Det pågår en ständig kamp mellan arbetare och arbetsköpare på jobbet - och i resten av det samhälle som baseras på arbete. Ju dyrare hyran eller busskortet är, desto mer måste vi arbeta för att ha råd att bo och resa.

Dagens löner, förmåner, arbetstid och arbetsförhållanden – såväl som politik, konst och teknisk utveckling – beror på denna klasskamp. Att helt enkelt stå upp för våra egna intressen i denna kamp räcker för att börja underminera kapitalismen.


GEMENSKAP


“Det är dags att varje rebell vaknar upp och inser att ’folket’ och arbetarklassen intet har gemensamt.”

Joe Hill


Vår värld är djupt delad. De flesta av oss spenderar det mesta av vår tid på jobbet och är till största delen fattiga, medan ägarna, som till största delen är rika, leder och profiterar på vårt arbete. Alla gemenskaper och institutioner i dagens samhälle är uppbyggda kring denna grundläggande uppdelning. Gemenskaper och uppdelningar baserade på hudfärg, kultur och språk. Gemenskapen och uppdelningarna kring kön och ålder. Vi har gemenskapen runt nationen och medborgarskapet, såväl som uppdelningen mellan nationer och dem med eller utan medborgarskap. Vi splittras och förenas runt religion och ideologi. Vi förs samman för att köpa och sälja på marknaden.

Några av de här identiteterna har funnits sedan urminnes tider. Andra är ett direkt resultat av dagens arbetsdelning. Alla är de idag organiserade runt kapitalet. Arbetsköparna tar hjälp av dem för att ackumulera mer av vår döda tid och lagra den i saker, och till att förhindra det här samhället slits sönder av sina grundläggande inre motsättningar.

Fattiga människor i ett land kan fås att identifiera sig med sina ledare och slåss mot fattiga människor från andra länder. Det är svårare för arbetare att organisera en strejk med arbetare som ser annorlunda ut och pratar ett annat språk, särskilt om den ena gruppen tror att den är bättre än den andra. Dessa uppdelningar och gemenskaper speglas i och speglar arbetsdelningen på jobbet. Samtidigt som dessa uppdelningar och exkluderande gemenskaper tvingas på oss från ena sidan, så säljs en allomfattande mänsklig gemenskap in från den andra. Denna gemenskap är lika konstruerad och falsk. Den förnekar den grundläggande uppdelningen av samhället.

Företagsägarna styr staten och media, skolorna och fängelserna, socialkontoren och polisen. Våra liv styrs av dem, direkt och indirekt. Tidningarna och televisionen trummar ut deras världsbild. Skolorna lär ut den storslagna (eller tragiska) historien om deras samhälle och skapar en lång radda av högutbildade och lågutbildade som passar till olika typer av jobb. Staten ställer upp med en mängd tjänster för att allt ska flyta på så smidigt som möjligt.

Och när ingenting annat fungerar så har de polisen, fängelserna och armén.

Detta är inte vårt samhälle.


MOTGEMENSKAP


“Den makt som borgarna besitter i dessa dagar ligger i proletariatets brist på självaktivitet och själsligt oberoende.”

Anton Pannekoek


De organiserar oss mot varandra, men vi kan organisera oss mot dem. Poängen med att prata om klass och knegare är att bestämt hävda att människor från olika ”gemenskaper” i grund och botten har liknande erfarenheter, och att visa på att människor från samma ”gemenskaper”, men från skilda samhällsklasser, egentligen borde hata varandra. Detta är utgångspunkten för att bekämpa dagens konstlade gemenskaper. När vi börjar slåss för våra egna intressen märker vi att andra gör samma sak. Fördomar vittrar bort och vår ilska riktas dit den hör hemma.

Vi är inte svaga för att vi är splittrade. Vi är splittrade för att vi är svaga. De nuvarande gemenskaperna blir obetydliga genom att attackeras, och de attackeras genom att göras obetydliga.


Rasism och sexism blir motbjudande när arbetande kvinnor och män med olika ursprung bekämpar sina klassfiender, sida vid sida. Den här kampen blir effektivare när folk från olika ”gemenskaper” involveras.


Det kommer inte finnas något behov av en mellanhand för allt som kan köpas och säljas – pengar – när det inte finns ett behov av att mäta arbetstiden som lagrats i dessa saker. Detta kan bara hända när vi tillverkar och gör saker för att det finns ett behov av dem och inte för att byta dem.

Det kommer inte behövas någon stat för att styra upp samhället, när samhället inte längre är uppdelat mellan ledning och arbetsstyrka – när folk kan styra sina egna liv. Det kommer inte finnas något behov av nationella eller etniska gemenskaper – och det skulle kunna finnas en verklig mänsklig gemenskap – när sam-hället inte är uppdelat mellan fattig och rik. För att kunna skapa något sånt här måste vi bekämpa de rådande förhållandena. De här försöken att skapa gemenskap genom att bekämpa våra nuvarande levnadsförhållanden – och därmed arbete, pengar, handel, gränser, nationer, myndigheter, polis, religion och etnicitet – har ibland kallats för ”kommunism”.


POLITIK


”Ju mer vi blir styrda, desto ofriare är vi.”

The Alarm


Staten är skådeplatsen för politisk aktivitet. Politiker som representerar olika länder, regioner eller ”gemenskaper” kämpar mot varandra. Vi uppmanas att stödja de ledare vi tycker minst illa om, och vi blir aldrig särskilt förvånade när de hugger oss i ryggen.

Att politikerna har arbetarklass-bakgrund eller radikala ideal spelar ingen roll så fort de börjar regera. Det kvittar vem som sitter vid makten, staten har sin egen logik. Att det här samhället är uppdelat i klasser med motsatta intressen betyder att det alltid finns en risk att det sliter sig själv itu. Statens roll är att förhindra just detta.

Oavsett om staten är en diktatur eller demokrati, så sitter den på alla vapen och kommer att använda dem mot sin egen be-folkning för att se till att vi fortsätter att gå till arbetet.

För inte så länge sedan kunde en extremt instabil situation i ett specifikt land stabiliseras genom att nationalisera hela landets industri, bilda en polisstat och kalla det för ”kommunism”. Denna typ av kapitalism visade sig vara mindre effektiv och mindre flexibel än den gamla vanliga marknadskapitalismen. I och med Sovjetunionens fall finns det inte längre en röd armé som kan marschera in och stabilisera länder på detta sätt, och kommunistpartier över hela världen sadlar om till socialdemokrati. Ett arbetarklassens politiska parti är en motsättning i sig – inte eftersom medlemmarna i ett specifikt parti inte till största del kan utgöras av arbetarklassfolk, utan eftersom det i bästa fall bara kan ge arbetarklassen en röst i politiken. Det låter våra representanter lägga fram idéer om hur våra chefer ska styra det här samhället – hur de kan tjäna mer pengar och fortsätta hålla oss under kontroll. Oavsett om de förespråkar nationalisering eller privatisering, mer välfärd eller mer polis (eller bådadera), så är de politiska partiernas program endast olika strategier för att hantera kapitalismen.

Tyvärr existerar politiken även utanför regeringen. Samhällsledare, proffsaktivister och fackföreningar vill placera sig själva mellan arbetare och chefer för att bli medlare, förhandlare, språkrör, representanter och slutligen fredsmäklare. De kämpar för att behålla sina positioner. För att göra detta så behöver de organisera arbetarklassen under kontrollerade former för att sätta press på mer företagsvänliga politiker och samtidigt erbjuda företagen en foglig arbetsstyrka. Detta betyder att de måste splittra oss när vi kämpar emot. Ibland gör de det genom att förhandla om löneökningar, andra gånger genom att sälja ut oss. Politikerna tjatar alltid på oss att rösta, att luta oss tillbaka medan organisatörerna för-handlar, för att sedan falla in bakom ledarna och specialisterna i en sorts passivt deltagande. Dessa utomparlamentariska politiker erbjuder staten ett sätt att upprätthålla status quo med fredliga medel, och för detta får de jobba med att förvalta vår misär. Politiska grupper är byråkratiska. De tenderar att spegla strukturerna på jobbet, där aktiviteten kontrolleras utifrån och skapar specialister på politik. De skapas genom en uppdelning mellan ledare och ledda, mellan organisatörer och organiserade. Problemet här ligger inte i dåliga organisationsformer som skall botas med en stor dos deltagande demokrati. Det är ett direkt resultat av vad politiska grupper och aktivister försöker göra – förvalta en del av kapitalismen. Det enda som intresserar oss med politiken är dess krossande.


ANTIPOLITIK


“Anarkismen är inte en vacker utopi, inte heller en abstrakt filosofisk idé, det är en rörelse hos de arbetande massorna.”

Dielo Truda


När vi börjar slåss mot våra livsvillkor uppstår en helt annan typ av aktivitet. Vi letar inte efter en politiker som ska förändra saker åt oss. Vi gör det själva, tillsammans med andra ur arbetarklassen. Närhelst denna typ av arbetarkamp bryter fram, försöker politiker släcka den med en flod av namninsamlingar, lobbying och valkampanjer. Men när vi slåss för oss själva ser vår aktivitet helt annorlunda ut än deras.

Vi tar jordägarnas egendom och använder den för våra egna syften. Vi använder militanta metoder mot våra chefer och tvingas slåss mot polisen. Vi skapar grupper där alla kan delta i aktiviteten och där det inte finns någon uppdelning mellan ledare och ledda. Vi slåss inte för våra ledare, för våra chefer eller för vårt land. Vi slåss för oss själva. Detta är inte den optimala formen av demokrati. Vi påtvingar samhället våra behov utan debatt – behov som står i direkt motsättning till de rikas intressen och önskningar. Det finns inget sätt för oss att diskutera på lika villkor i detta samhälle.

Denna tendens hos arbetarkampen; att röra sig utanför och mot staten och politiken, och skapa nya former av organisering som inte sätter tilltron till något annat än vår egen förmåga, har ibland kallats för ”anarkism”.


KRIG


“Låt oss ödelägga boulevarderna där de rika bor.”

Lucy Parsons


Vi befinner oss alltså i ett krig – ett klasskrig. Det finns inget färdigt paket med idéer, förslag eller organisationsmässiga strategier som garanterar seger. Det finns ingen lösning förutom att vinna kriget.

Så länge de har initiativet är vi splittrade och passiva. Vi reagerar individuellt på våra levnads-förhållanden: säger upp oss från jobbet, flyttar till områden med lägre hyra, ansluter oss till subkulturer eller gäng, begår självmord, skrapar trisslotter, missbrukar droger och alkohol, går i kyrkan. Deras värld ser ut att vara den enda möjliga. Alla hopp om förändring lever i fantasin – skilda från vårt vardagsliv. Det är vardagslunken, med all den kris och förstörelse som det innebär.

När vi går på offensiven börjar vi känna varandra och kämpa tillsammans. Vi utnyttjar de sätt som samhället är beroende av oss för att bekämpa det. Vi strejkar, plankar, saboterar, kravallar, deserterar, gör uppror och tar över egendom. Vi skapar organisationer för att förstärka och koordinera våra aktiviteter. En mängd nya möjligheter öppnas upp.

Vi blir allt mer vågade och aggressiva i vår kamp för våra klassintressen. Vi kämpar inte för att skapa en ny regering eller för att bli de nya cheferna. Våra intressen ligger i få ett slut på våra liv som de ser ut nu – och därmed det samhälle som baseras på det sättet att leva. Vi är arbetarklassen som vill avskaffa arbete och klasserna. Vi är gemenskapen av människor som vill slita det nuvarande samhället itu. Vårt politiska program är att krossa politiken. För att göra detta måste vi stödja och sprida de samhällsomstörtande tendenser som finns idag tills vi genomgående förändrat samhället, på alla plan.

Detta har ibland kallats ”revolution”.



Agpk.jpg


Arbete, Gemenskap, Poltik, Krig är ett försök till att i korta ordalag sätta fingret på hur den här världen, och våra liv, funkar och vad vi gör och kan göra föra att förändra den/dem. Den var den första i sitt slag av prole.info men skulle följas av flera andra alster.

Vill man läsa serien på nätet klickar man här.




Mer klarsyn