Anselmo Lorenzo - Konferansen i London

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök

Konferensen i London

Det var redan kväll när jag steg i land på engelsk jord. Jag växlade en liten summa pengar för de nödvändigaste utgifterna, och efter halvannan timme anlände jag till Victoriastationen i London. Jag steg av och fick tag på en droska, gav kusken en lapp där jag skrivit adressen till "generalrådets" sekreterare för Spanien, Engels. Det bar av genom de breda, starkt trafikerade och upplysta gatorna med deras många stora affärer. Till sist var vi framme vid Regent's Park som skulle vara slutmålet för min färd. Droskan stannade, en polis kom fram och lyste på oss med sin lykta, lyste sen på ett husnummer och knackade på. Det kom ut en kvinna som verkade vara en tjänsteflicka. De pratade, sade något till mig på engelska, som jag inte förstod. Jag försökte säga något på franska, som de inte heller förstod. Sen satte sig droskan på nytt igång och jag lät mig viljelöst föras mot ett okänt mål med en stilla undran hur allt detta skulle sluta.

Efter en kort stund stannade vi framför ett hus, kusken knackade på och ut kom en äldre man, som där han stod i dörröppningen i gatlyktans skarpa sken liknade en patriark på någon stor mästares målning. Jag närmade mig blygt och respektfullt och förklarade att jag var ombud för lnternationalens spanska regionalfederation. Mannen slöt mig då i sina armar och kysste mig på pannan, han riktade vänliga ord till mig på spanska och bjöd mig stiga in i sitt hem. Det var Karl Marx.

Hans familj hade redan gått och lagt sig och han satte själv med utsökt älskvärdhet fram litet mat åt mig. Det smakade utmärkt. Efteråt drack vi te och talade länge om de revolutionära idéerna, om propaganda och organisation. Marx visade sig mycket belåten med vad vi åstadkommit i Spanien, sedan jag gjort en sammanfattning av den promemoria jag hade med mig för att lägga fram vid konferensen.

När ämnet var uttömt - eller kanske snarare för att fritt få hänge sig åt ett älsklingsämne - började min vördade samtalspartner att tala om spansk litteratur, som han studerat i detalj och på djupet: jag häpnade över vad han yttrade om vår klassiska teater, vars historia och växlande öden han fullständigt behärskade. Calderon, Lope de Vega, Tirso och andra stora mästare, vilka enligt hans mening inte bara hörde till det spanska dramat utan till det europeiska, analyserades i en skarpsinnig och enligt vad jag kan förslå fullständigt riktig sammanfattning. l denne store mans närvaro, inför yttringarna av så mycken lärdom, kände jag mig som förintad, och trots den stora njutning jag erfor, längtade jag efter min egen lugna vrå, där jag visserligen skulle gått miste om en massa upplevelser men sluppit känna att jag inte stod i samklang med situationen och personerna.

Trots det gjorde jag en nästan heroisk ansträngning att inte framstå som totalt ovetande. Jag drog fram den jämförelse man brukar göra mellan Shakespeare och Calderon och jag väckte minnet om Cervantes. Om allt detta yttrade sig Marx med fulländning och uttryckte sin stora beundran för den trohjärtade hidalgon från La Mancha.

Jag måste nämna att samtalet fördes på spanska, som Marx talade flytande och grammatikaliskt riktigt, som fallet ofta är med bildade utlänningar, fastän med bristfälligt uttal.

Först fram på småtimmarna följde han mig till ett rum där jag skulle få sova och där jag mer än åt sömn ägnade mig åt beskådan av alla de tusentals minnesbilder som huller om buller virvlade runt i mitt huvud, alltsedan mitt liv helt plötsligt och oväntat tagit denna nya riktning.

Morgonen därpå blev jag föreställd för Marx' döttrar och sedan för en hel del ombud och personligheter som kom dit, och jag hade två små upplevelser som jag vill berätta om och som jag erinrar mig med stort nöje. Den äldre dottern som var närmast bildskön - men det var en skönhet som snarast fyllde mig med häpnad för den hade ingen likhet med något jag dittills sett ifråga om kvinnofägring - kunde tala spanska fast hon liksom sin far uttalade dåligt, och hon tog mig avsides för att jag skulle läsa något för henne, så hon kunde få höra ett korrekt uttal. Vi gick till biblioteket, som var stort och fullproppat med böcker, och ur ett skåp reserverat för den spanska litteraturen tog hon fram två volymer. Den ena var Don Quijote, den andra en samling dramer av Calderon. Ur den ena läste jag don Quijotes tal till getvaktarna, och ur den andra de där tiraderna av storslagna och klagande verser ur Livet en dröm som är erkända som det spanska språkets klenoder och sublima uttryck för det mänskliga tänkandet. Den förklaring Jag försökte mig på för att framhäva skönheten i innehåll och form var nog ganska onödig, för min unga sköna partner ägde till övermått bildning och känsla för poesi, vilket hon visade genom att till min utläggning foga många andra bra och riktiga iakttagelser, som jag själv aldrig kommit att tänka på.

Den andra upplevelsen var den att när jag uttryckt en önskan att sända iväg ett telegram till Valencia med underrättelse om min lyckliga ankomst till London, något som kamraterna bett mig göra med tanke på den fara som ansågs lura i Frankrike, gav man mig Marx yngsta dotter som sällskap och guide. Det självklara sättet att låna ut en ung fröken för denna tjänst fast det rörde sig om en okänd främling - så absolut i strid med den spanska borgerlighetens vanor - väckte min beundran och tilltalade mig i hög grad. Denna flicka - hon var knappt mer än ett barn, överlägset vacker fast på ett mänskligare sätt än systern, skrattlysten och glad som en personifikation av ungdom och lycka - kunde inte spanska än, och fast hon talade engelska och tyska som sina modersmål, hade hon inte kommit långt i franska, ett språk som jag kan göra mig förstådd på, även om mina kunskaper inte är glänsande. Al1tså, vi meddelade oss med varandra på dålig franska, och varje gång som den ena eller den andra sade något uppåt väggarna, brast min följeslagerska i gapskratt och jag likadant: det var som om vi känt varandra hela livet.

Det förberedande mötet för konferensen skulle hållas samma kväll, det vill säga "generalrådet" skulle sammanträda först och sedan skulle ombuden föreställas för detta.

Marx gjorde sällskap med mig till "rådets" lokal. Vid dörren, tillsammans med några medlemmar av rådet, stod Bastélica, fransmannen som suttit ordförande vid Barcelonakongressens första session. Han tog emot mig mycket hjärtligt och föreställde mig för kamraterna, av vilka några var redan kända namn i Internationalens historia: särskilt minns jag Eccarius, Young, John Hales, Serrailler, Vaillant som var flykting från Pariskommunen med flera. Marx föreställde mig för Engels, som hädanefter skulle vara min värd under Londonvistelsen. Väl inne i mötessalen träffade jag de belgiska ombuden, bland dem Cesar de Paepe, några fransmän, schweizaren Henry Penet och ryssen Utin, en olycksbådande och osympatisk figur, som inte tycktes ha annan uppgift vid konferensen än att underblåsa hat och förgifta känslorna. Han tycktes helt främmande för det stora ideal som uppfyllde dem vi representerade, arbetarna inom Internationalen.

Av den vecka jag tillbringade vid denna konferens har jag bara obehagliga minnen. Den verkan den hade på min själ var förödande: jag hade ju väntat mig att träffa stora tänkare, hjältemodiga försvarare av arbetarnas sak, entusiastiska spridare av nya ideer, föregångare till detta av revolutionen omvandlade samhälle, där rättvisa och lycka ska råda, och i stället fann jag djup tvedräkt och dödsfiendskap mellan män som borde stå enade i sin vilja och föresats att nå ett gemensamt mål.

Om min tro hade behövt eggelser för att hålla sig levande, om jag inte tidigare känt till ärelystnadens, fåfängans och avundens splittrande och upplösande verkningar, skulle Londonkonferensen, i stället för bekräftelse på mina ideer och framtidsförhoppningar, ha blivit en förintande besvikelse.

Lyckligtvis var jag då som i dag, trettio år senare, bara en fattig arbetare, som utan själviska avsikter hyste en sann hänförelse för internationalens ide, den enda som omfattar hela mänskligheten och syftar till att avskaffa allt förtryck, och jag ägde och äger den förvissningen att folkets berättigade strävan kommer att slå rot och utvecklas, kommer att vinna utbredning och stadga för att slutligen - bekräftad av vetenskapen och beseglad av revolutionen - vinna seger över allt det som står den emot, även om bland hindren befinner sig dessa ansedda idoler, som en gång bidrog till dess uppkomst men sedan ställde sitt förvärvade anseende i skändliga lidelsers tjänst.

Vi var inte många arbetare - eller om man föredrar att precisera begreppet - vi var inte många löntagare närvarande vid detta möte. De flesta var borgare (medborgare av medelklassen som akademin definierar det), och det var dessa som här hade ledning och stämma, så denna sammankomst blev just inte annat än en förlängning av "generalrådet", en stadfästelse av dess planer, som på detta sätt stöttades upp genom att Associationen formellt gav sitt utslag genom sina ombuds förmedling. Det var som en parodi på den politiska parlamentarismen och i allt detta kunde jag inte se något stort, något frälsande, någonting som ens stod i överensstämmelse med det språk som fördes i propagandan.

Man kan tryggt påstå att hela meningen med denna konferens inskränkte sig till att bekräfta en där närvarande persons herravälde (Karl Marx) mot det herravälde som en annan, frånvarande, antogs vilja utöva (Mikael Bakunin).

För att genomföra denna avsikt hade man uppställt ett syndaregister mot Bakunin och "demokratiska socialistiska alliansen" med stöd av dokument, uttalanden och fakta, vilkas sanningshalt och äkthet ingen hade möjlighet att övertyga sig om. Man fick också stöd av vittnesmål från ett och annat närvarande ombud, som till exempel ryssen Utin, och vad värre är, av vissa närvarande alliansmedlemmars fega tystnad, och allra värst, av de försagda ursäkter som vissa andra framförde. Men om allt detta, fastän det i sig självt var motbjudande, åtminstone fick en skenbart korrekt behandling så långt det gällde konferenssammanträdena, var inte detta fallet i utskotten: där bröt hatet fram i hela sin grymma skamlöshet. Jag deltog en kväll hemma hos Marx i ett sammanträde, som hade till uppgift att avfatta ett resolutionsförslag i frågan om "alliansen", och där såg jag denne man stiga ner från den piedestal som min beundran och respekt placerat honom på och sänka sig till vulgaritetens nivå. Ännu djupare sjönk flera av hans anhängare när de fjäskade för honom som om de varit fala hovmän inför sin härskare.

Det enda passande, det enda som anstod en arbetarkonferens, det enda klart socialistiska, hade jag den stora äran att framföra vid denna konferens: den promemoria om organisation som utarbetats av Valenciakonferensen.

Många av ombuden från sådana industriländer som England; Tyskland och Belgien, där man särskilt i förstnämnda land är van vid ekonomisk kamp, tog starkt intryck av detta välförgrenade system av sammanslutningar och federationer med dess propagandakommittéer och sekretariat, dess medmedlemsregister, dess kongresser, dess strejkkassor och hela detta tanke- och handlingsliv, som om det praktiserades på rätt sätt inom kort skulle kunna genomföra den sociala revolutionen och dessutom få det framtida samhället att fungera. Förspilld möda: "generalrådet" och majoriteten av ombuden var inte där för detta: det som intresserade dem mer än allt annat var ledarfrågan. Det var inte längre fråga om att hålla en revolutionär kraft i gång, att organisera den, fastställa en handlingslinje med klart sikte på det uppställda målet, nej, det gällde att ställa en stor samling människor i tjänst hos en ledare.

I mina känslor och mina tankar fann jag mig ensam. Jag märkte, kanske var det förmätet, att jag var den enda "internationalaren" bland de närvarande, och jag kände mig ur stånd att åstadkomma något nyttigt, och fastän jag försökte ge uttryck för min besvikelse och min avsmak, lyssnade de på mig som man lyssnar på regn, och vad jag sade väckte inget intresse, hade ingen som helst verkan.

I sammanställningen av konferensbesluten finns dock en passus som säger:

"Konferensen tackar broderligt medlemmarna av den Spanska federationen för dess arbete om internationell organisation, vilket ännu en gång bär vittne om dess uppoffrande insats i det gemensamma verket."


Efter avslutad konferens gavs en avskedslunch, vid vilken det mycket talades om den blodiga förföljelsen mot Kommunen och högtidstalen flödade över av de fraser och profetior som man brukar ta till vid sådana tillfällen. Själv tvingades jag ta del i frasmakeriet, på anstiftan av några som tyckte att en spanjor var något extra märkvärdigt, men jag gjorde det ogärna och jag uttryckte mig på spanska, så att det föll på Engels lott att översätta mina ord till engelska och franska och låta dem applåderas av engelskspråkiga och franskspråkiga i tur och ordning.

Javisst, jag hade så när glömt att nämna denna omständighet: de engelska ombuden och "generalrådsledamöterna" förstod endast engelska och en särskild för detta ändamål anskaffad sekreterare översatte alla anföranden till engelska. Ombuden från övriga nationer talade alla franska, men eftersom några av oss inte förstod engelska, översatte en annan sekreterare engelsmännens anförande till franska.

Jag återvände till Spanien besatt av tanken att idealet var mera fjärran än jag trott och att många av dess förkunnare var dess fiender.

Vid ankomsten till Madrid fann jag att jag blivit medlem av det nya regionalrådet som valts i Valencia, och för detta avlade jag rapport om mitt uppdrag och mina intryck i enlighet med organisationens regler.

I ett privat brev till mina vänner i Barcelona berättade jag om konferensen och skrev följande meningar:

"Om det som Marx sagt om Bakunin är riktigt, så är han en usling. Om det inte är sant, så är Marx det. Det finns inget mitt emellan: så allvarliga är den kritik och de anklagelser jag hört."

Alerini eller Farga framförde dessa ord till Bakunin, och denne svarade med ett utförligt försvarsbrev, som Alerini gav mig något senare, när jag bodde i Vitoria, dit jag flyttat efter att ha avsagt mig uppdraget som sekreterare för det tredje "federala rådet" med säte i Valencia. Detta brev, och ett annat senare som jag aldrig fick, omnämns av Victor Dave i hans artikel "Mikael Bakunin och Karl Marx", publicerad i L'Humanite Nouvelle för mars 1900.

Det är beklagligt att jag förlorat detta brev: då jag blev tvungen att ge mig av till Frankrike, lämnade jag det tillsammans med alla mina papper hos min vän Manuel Cano, som sedan dog, varvid de deponerade papperen gick till spillo.

Det märkliga med detta dokument, enligt det intryck jag bevarar, var att bland de anklagelser Bakunin riktade mot Marx framträdde som speciell anledning till avsky den omständigheten att Marx var jude. Sådant går ju rakt emot våra principer, vilka ålägger oss broderskap utan hänsyn till ras eller tro, och det hade en fruktansvärd verkan på mig. Eftersom jag är mån om att säga sanningen, avlägger jag detta vittnesbörd, trots den respekt och det anseende, som Bakunins minne i många avseenden förtjänar.

Ur El proletariado militante av Anselmo Lorenzo.


’’Strax efter Londonkonferensen, i november 1871, samlades den schweiziska Jurafederationen till en kongress i Sonvilier. I ett cirkulär, som kongressen utsände till federationerna inom Internationalen, kritiserades skarpt Londonkonferrensens beslut. Detta cirkulär, som har gått till historien som "Sonviliermanifestet", framför de uppfattningar om organisationen som senare blev vägledande för syndikalisterna.




Grondahl-britta-har talar s.jpg

Den spanske syndikalisten arbetarmilitanten Anselmo Lorenzo berättar om upplvelserna vid en av internationalens kongresser i London.

Hämtad ur den eminenta antologin Här talar Syndikalisterna.