1969 - Hamnarbetarstrejken i Göteborg

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök

Under den senare delen av 60-talet talades det mycket och yvigt om företagsdemokrati, samarbete och trivsel på arbetsplatserna. Tisdagen den 28 oktober 1969 höll dåvarande finansministern Gunnar Sträng ett tal på Arosmässan i Västerås: ”Någon direkt intresse-konflikt föreligger inte mellan samhälle och företag, men en saklig bedömare måste hävda att det mesta av de s k konflikterna är konstruerade ... Den goda atmosfär som råder mellan parterna på arbetsmarknaden tyder på att allt inte är så illa ställt som vissa vill framställa det.”

Kort därefter inledde hamnarbetarna i Göteborg den mest militanta strejken under 60-talet i Sverige. Den kom att bli inledningen till den nya strejkrörelse som skakade om regeringen, fackföreningarna och arbetsgivarna. På några avgörande punkter bröt den med de fåtaliga strejker som inträffat under det gångna decenniet. Arbetarnas militans var uppenbar, organiseringen utanför de etablerade fackföreningarna blev självklar, de politiska kraven var långtgående och strejken blev relativt långvarig – åtminstone i jämförelse med de korta punktstrejker som tidigare hade genomförts.

Hamnarbetarna i Göteborg hade – mer än några andra stuverigrupper i landet – fått känna av de hårda rationaliseringar som stuveribolagen hade tvingat fram under ”det glada 60-talet”. De hade fått betala med ökad stress och många arbetsskador och yrkessjukdomar. Så var exempelvis antalet olycksfall 1965 sex gånger så många i Göteborgs hamn som i det övriga näringslivet.

Hamnarbetarna hade också fått känna av otryggheten i arbetet med ojämn tillgång på arbete och dåligt betalt för ”håltimmar”. Strax före strejken förkastade en mycket klar majoritet av hamnarbetarna i Göteborg det ”trygghetsavtal” som Transport förhandlat sig fram till. Hamn-arbetarna var framför allt missnöjda med arbetsgivarnas möjligheter att ta ut övertid på helger. Förbundet uppfattade hamnarbetarnas vägran att godta avtalet som en stor prestigeförlust.

Kritiken mot förbundsledningen var kompakt. Hamnarbetarna hade inte glömt fack-föreningens agerande vid avtalsomröstningen 1954 och de uteslutningar som följde i dess spår. Många av arbetarna hade varit med redan på den tiden och strejkerna under 50- och 60-talen hade gett dem rika erfarenheter att ösa ur. Ojämlikheten mellan hamnens arbetare och tjänstemän var uppenbar. I matsalen kunde tjänstemännen få subventionerade middagar, arbetarna fick endast medföra smörgåspaket. I cafeterian serverades tjänstemännen mat och kaffe för 3 kr. Arbetarna fick betala 4 kr – för exakt samma mat!

Torsdagen den 30 oktober var 14 man sysselsatta med att lossa en båt med salt. Arbetarna beräknade förtjänsten till 8 kr per timme. Det var avlöningsdag och arbetarna begärde att få veta om de hade övertid att vänta. Ett par timmar före arbetsdagens slut meddelade arbetsledningen att så skulle bli fallet. Under en ordväxling sade en arbetare till en förman att ”du kan ta din åttakronors båt och dra åt helvete”. Sedan gick 12 av arbetarna hem för dagen. På måndagen blev den arbetare som varit inblandad i ordväxlingen plus en kamrat till honom uppkallade till Hamnarbetskontoret. Båda avskedades med omedelbar verkan. Det lokala facket tog genast upp förhandlingar och på måndagen den 10 november meddelade bolaget att man ändrat avskedandena till två veckors suspension. Det innebar ”böter” på drygt 1 000 kr i utebliven lön.

När hamnarbetarna fick veta resultatet av förhandlingarna lade de genast ned arbetet. På tisdagskvällen hölls ett extra medlemsmöte i Burgårdens gymnasiums fullpackade aula. När fackföreningsmötet avslutats satt alla kvar och mötet övergick på det viset till att bli ett strejkmöte. En strejkkommitté på 20 man valdes, fyra arbetare från vart och ett av de fem väntrummen. Naturligtvis stod de två suspenderades sak i centrum men mötet kom att diskutera många fler frågor som förblivit olösta under årens lopp.

Dagen efter strejkmötet samlades strejkkommittén för att sammanfatta kraven och organisera strejken. Man beslutade bl a att strejken endast skulle fortgå tills de två suspenderade åter var i arbete men att man samtidigt borde utnyttja situationen för att trycka på företaget i andra ärenden. Man krävde månadslön, bättre arbetarskydd och gick till angrepp mot rättslösheten som rådde i hamnen. Flera av kraven hade klara politiska förtecken, såsom jämlikhet, företagsdemokrati och insyn i jobbet och hamnens finanser.

Under torsdagen förekom försök till strejkbryteri. I alla fall utom ett lyckades arbetarna hålla strejkbrytarna stången. Under torsdagen kom mängder av sympatibevis de strejkande till del. Pengar och telegram strömmade in från andra arbetare i Göteborg, Stockholm och många andra orter.

Under helgen vaktade de strejkande hamnarna och deras nät av strejkvakter var så finmaskigt att ingen brytare lyckades smita in.

På månaden den 16 november var de suspenderade tillbaka i arbete igen och de strejkande arbetarna återupptog arbetet.

Tre veckor senare inleddes den stora gruvstrejken och Strängs tal om att det inte längre existerade någon intressekonflikt mellan arbete och kapital fick sig ytterligare en ordentlig knäck.


Utdrag ur Järhult, Ragnar: Nu eller aldrig