1933 - Hamnarbetarstrejk i San Francisco

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök

Under New Deals mindre fackföreningsfientliga tid ökade medlemskapet i fackföreningarna kraftigt. Under sommaren 1933 var över 90% av hamnarbetarna i San Francisco medlemmar i International Longshoremen´s Association - ILA.

Arbetarna krävde ett slut på vad man kallade slavmarknaden. Klockan sex varje morgon samlades hamnarbetarna i utanför hamnen och förmannen valde ut de som skulle få jobba. När ILA inte ifrågasatte anställningssystemet växte en allt starkare rank-n-file rörelse inom fackföreningen. I februari 1934 blev rank-ni-file röreslens mål fackföreningens. Slavhandeln skulle krossas och ersättas med facklig kontroll över anställningarna.

Hamnarnas arbetsköparorganisation mötte strejkhoten med ett kompromissförslag, något om en möteslokal, som fackföreningsledarna godtog. Arbetarna svarade med att stänga av sin egen ledningen och den 9 Maj gick hamnarbetarna i Bellingham, Seattle, Tacoma, Aberdeen, Portland, Astoria, San Francisco, Oakland, Stockton, San Pedro och San Diego ut i strejk. Över 3000 km östkust var nu stängd.

Arbetsköparna tog in strejkbrytare, många av dem från University of California. De bodde på båtar och behövde på så vis inte passera strejkvakter. Men de som lämnade hamnen fick snabbt ganska mycket spö. Strejkbryteriet hotade strejken men efter fyra dagar beslöt transportarbetarna i Teamsters att vägra handskas med hamnarnas varor i San Fransisco, Los Angeles, Oakland och Seattle. Strejkerna påverkade ganska snart andra industrier, tex stängde timmerfabrikerna i Oregon verksamheten eftersom de inte kunde transportera produkterna. Strejkerna spred sig också till sjömän, brandmän och kockar som kom var i nära kontakt med hamnarbetarna. En Joint Marine Strike Committee bildades.

Trycket på de strejkande ökade, staten blev otålig, ILA:s ordförande skrev på ett nytt avtal. Fackföreningsordförandena lovade att arbetet skulle återtas. Avtalet förkastades av arbetarna och strejken fortsatte. President Roosevelt utsåg en medlingsstyrelse.

Samtidigt slogs strejkvakter med polis. Den 28 Maj slogs arbetare med käppar och sten mot polisens batonger, tårgas och slutligen skarpa kulor. Efter 45 dagars strejk var San Francisco nere för räkning. Arbetsköparorganisationer, borgmästaren och polisen beslöt att det var dags att öppna hamnarna. 700 beväpnade poliser förklarade hamnen öppen och ett gatukrig mellan polis och strejkande utbröt. 25 personer skadades. Några dagar senare, med uppehåll under Independence Day, återupptogs striderna när 5000 strejkande samlades för att återställa strejklinjerna. Två strejkande och en åskådare mördades, 115 skadades så svårt att de fick föras till sjukhus. Dagen efter anlände 1700 nationalgardister som stängde hamnen med taggtråd och maskingevär. Man öppnade hamnen och skyddade den med ordern att skjuta för att döda.

Den långvarig strejken och gatustriderna hade såklart påverkat andra arbetare i San Francisco. Hamnarbetarna skickade delegationer till andra arbetsplatser. Nationalgardet skulle mötas av en generalstrejk. Stadens fackliga centralorganisation avfärdade generalstrejken. Den 12 juli röstade 21 fackföreningar för den. I Teamsters sjöng man om att hänga ledarskapet. Transporter, restauranger, städare, taxichaufförer gick ut i strejk. Några dagar senare hade nästan alla fackföreningar anslutit sig till strejken. 130 000 arbetare var ut i strejk. Många mindre butiker stängde i solidaritet eller på grund av varubrist.

Nationalgardet förstärktes med nästan 3000 man med infanteri, automatvapen, pansarvagnar och artilleri. San Francisco förläggare upprättade ett gemensamt högkvarter för att koordinera attacken på arbetarna. Vita garden attackerade fackföreningslokaler och platser där radikaler samlades. Arbetare greps, hölls och man diskuterade deportationer. AFL tog avstånd från strejken, fackföreningsledare beordrade återgång. Ledningen uppmanade till medling. Strejken avslutades.

Hamnarbetarna tvingades acceptera arbetsköparens kontroll över anställningarna men en gemensam, mellan facket och företaget, anställningshall infördes. Arbetsköparen bekräftade rätten att egenmäktigt inför arbetsbesparande metoder.

Konflikten flyttade från strejklinjerna till produktionen. Arbetarna bekämpade tempohöjningarna. Korta strejker begränsade till en hamn, s.k. ”quickies” blev vanliga. Mitt under en avlastning lämnade man arbetet. Där stod ett oavlastat skepp och kostade pengar. Arbetsköparen beordrade in en ny arbetargrupp från anställningshallen som kanske också den lämnade arbetet efter en timma. Mellan 1 Januari 1937 och 1 Augusti 1938 registrerades över 350 sådana avbrott på västkustens hamnar.


Läs mer: Jeremy Brecher: Strike!, South End Press Classics, 1997.