1919 - Stålstrejken

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök

Under hösten 1918 startade AFL en agitations och organiserings drive inom stålindustrin. Kampanjen leddes av William Z. Foster. Så mycket organisering krävdes dock inte från AFL-folkets sida då medlemmar flockades till facket. Man fick istället göra sitt bästa för att upprätthålla sina yrkesfackföreningar då de många arbetare helst ville organisera sig med sina arbetskamrater. Och när man gått in i facket ville man strejka. AFL lyckades centralt förhala strejken en period men trycket blev för hårt. På President Wilsons vädjan till facket att skjuta upp strejken svarade man att den inte låg i ens kontroll.

350 000 stålarbetare går ut i strejk, många är inte ens medlemmar i någon fackförening. Immigranter från Öst- och Sydeuropa utgjorde majoriteten och ryggraden i strejken. En del kvalificerade arbetare gick med i strejken medan andra fortsatte jobba. På sina håll lämnade även kontorspersonal arbetet.

En våg av terror följde. I Pennsylvania, strejkens centrum, ströps alla friheter för de strejkande. Möten förbjöds, de strejkande arbetarna fick inte samlas. I Allegheny County deputerades 5000 strejkbrytare till sheriffer. I Newcastle grip sheriffen 100 personer den första dagen och ämnade hålla åtminstone fyrtio av dem som ”misstänkta personer” tills strejken är över. Tillslag, gripanden och deporteringar skedde bland strejkande i hela landet. Gary, Indiana ockuperades av militären, som förbjöd demonstrationer och grep militanter, under hela strejken. Arbetsköparna kablade ut rasistisk propaganda – Italienare gör si, serber gör så. Svarta arbetare skeppades in som strejkbrytare.

I början av Januari 1920 avblåstes strejken.


Läs mer: Jeremy Brecher: Strike!, South End Press Classics, 1997.