Ryska revolutionen

Från Polkagriswiki
(Omdirigerad från 1917 - Ryska revolutionen)
Hoppa till: navigering, sök
Möte i Putilovfabriken, Petrograd 1917.
1917 var Ryssland svårt härjat av världskriget, det rådde brist på mat och industrin var i kris. Råvarubrist, dåliga kommunikationer, utslitna maskiner och hårda konflikter gjorde att Ryssland inte fick någon bestående högkonjunktur till följd av kriget.

Februarirevolutionen föregicks av månader av strejker, demonstrationer och sammandrabbningar. Under januari och februari var över en halv miljon arbetare ute i politiska strejker. Själva startskottet för revolutionen stod de ryska arbetarkvinnorna för, den mest förtryckta delen av klassen.

Den 23 februari, internationella kvinnodagen, inleddes revolutionen. Kvinnliga textilarbetare i flera fabriker började strejka, och sände delegater till metallarbetarna med vädjan om stöd. Ett stort antal kvinnor krävde bröd. Det blev sammanstötningar med polisen. Strejkerna och demonstrationerna tog de socialistiska partierna på sängen, de organiserades spontant av Petrograds arbetarbefolkning. Bolsjevikerna i arbetardistriktet Viborg avrådde till och med från demonstration. Att detta skulle bli startskottet för revolutionen hade ingen trott.

Dagen efter befann sig halva Petrograd i strejk, demonstrationerna växte och kraven politiserades: "Ned med enväldet!", "Ned med kriget!". Regeringen svarade med att arrestera ledare för revolutionära organisationer, men det var en åtgärd utan verkan. Soldaterna började gå över till arbetarnas sida. Den 27 februari genomfördes en väpnad offensiv av arbetare och soldater, tsarens styrkor massdesserterade, tsarismen var störtad. Fängelser öppnades och politiska fångar frigavs. De socialistiska partierna ledde inte utvecklingen, tvärtom hade de tvekande följt efter.

Regering, sovjeter och fabrikskommittéer

Flera maktorgan uppstod som försökte fylla vakuumet efter den gamla regimens sammanbrott. Den Provisoriska Regeringen uppstod ur spillrorna av Duman - Tsarens gamla odemokratiska parlament. Dess första sammansättning var borgerlig, men med tiden skulle allt fler ministrar plockas in från mensjevikerna och socialistrevolutionärerna. Det hjälpte inte Provisoriska Regeringen. Revolutionen igenom var den svag och vacklande, utan massornas förtroende.

Det organ som fick stöd var istället Petrogradsovjeten. Men inte heller detta organ representerade arbetarna. 1905 hade Petrogradsovjeten uppstått spontant ur arbetarnas behov att samordna en generalstrejk. 1917 skapades Sovjeten däremot i förväg och ovanifrån. Socialistiska partier satte ihop en styrelse innan Sovjeten var vald, med representanter från olika partier och organisationer. Bland dessa ingick knappt några arbetare. När Sovjeten sedan valdes var det efter ett valsystem som innebar att soldaternas röster vägde mer än arbetarnas. Soldaterna var ofta bondesöner från landsbyggden och i början av revolutionen mindre radikala än befolkningen i Petrograd. Trots att arbetarna var fler hade soldaterna röstmajoritet.

Inledningsvis dominerades sovjeten av de försiktiga partierna: mensjevikerna och socialistrevolutionärerna. Dessa överlät makten till den Provisoriska Regeringen hellre än att ge den till sovjeterna. Sovjeter växte fram över hela Ryssland, men Petrogradsovjeten förblev den politiskt ledande. Under den kommande utvecklingen fram till oktober hamnade arbetarna i Petrograd i ständig konflikt med sovjeten. Situationen var paradoxal: när arbetarna krävde "all makt åt sovjeterna!", krävde de makten åt några som inte ville ha den, och som de själva inte litade på.

De organ som verkligen representerade arbetarna var istället fabrikskommittéerna och vissa stadsdelssovjeter. De första kommittéerna bildades redan i februari. I slutet av mars fanns de i nästan varje industri i Petrograd och Moskva. Dessa var det verkliga uttrycket för arbetarklassens självorganisering.

Arbetarna fortsatte att strejka efter februari och krävde åtta timmars arbetsdag och bättre arbetsförhållanden. Sovjeten manade dem att återgå till arbetet. Arbetarna svarade med att själva helt enkelt gå hem efter åtta timmars arbete. Till slut blev företagarna i Petrograd tvungna att erkänna arbetstiden sänkt och erkänna fabrikskommittéerna som motpart.

Redan innan revolutionen var industrin i kris, nu förvärrades läget. En bidragande orsak var kapitalisterna sabotage. Många företagare lock-outade arbetare och stängde sina industrier, andra ville flytta företagen utanför Petrograd för att skingra arbetarna. Kommittéerna försökte hålla produktionen i gång. I vissa fall tog de helt enkelt över företagen.

Arbetarna krävde nu verkligt inflytande över produktionen. På större anläggningar skapade kommittéerna underavdelningar för olika ansvarsområden så som bränsle och råmaterial, arbetsförhållanden, omställning till fredsproduktion och kontroll över produktionen. På många fabriker skapades arbetarmiliser - Röda Garden - till försvar.

Fabrikskommittéerna började snart att samordna sig. 30 maj hölls Petrograds fabrikskommittéers första konferens med representanter från 367 fabriker och 340 000 arbetare. Ett centralt råd valdes som skulle sköta samordningen i Petrograd med omgivning. Delegater skickades också ut till andra städer. I Petrograd hölls tre till liknande konferenser före oktober, dessutom hölls strax innan oktoberrevolutionen en nationell konferens för fabrikskommittéer. Mot slutet av juni hade 25 liknande centrala råd bildats i Ryssland och i oktober var de uppe i 65. Petrogradkommittéernas centrala råd fungerade som nationellt centrum.

Fabrikskommittéerna i Petrograd hade allierade i de lokala sovjeterna som var betydligt radikalare än den centrala stadssovjeten. Då arbetarna upplevde Petrogradsovjeten som trög samordnade sig lokalsovjeterna i ett nätverk underifrån och tog tag i praktiska göromål såsom distribution av mat och bostäder och organiserandet av Petrograds försvar.

Fabrikskommittéerna stöddes inledningsvis av bolsjevikerna. De var också det första organ där bolsjevikerna fick majoritet. Fabrikskommittéerna bidrog till radikaliseringen fram till oktober och stödde oktoberrevolutionen.

Under revolutionen väcktes det också liv i fackföreningar. Dessa var inledningsvis kontrollerade av mensjevikerna och spelade en liten roll i utvecklingen fram till oktober.

Vägen till oktoberrevolutionen

Tiden efter februarirevolutionen steg temperaturen ytterligare. Den Provisoriska Regeringen liksom mensjeviker och socialistrevolutionärer visade gång på gång sin inkompetens och förlorar helt trovärdighet, medan bolsjevikerna alltmer vann massornas stöd.

I juni växte det fram en ny strejkvåg. Under den första allryska sovjetkongressen i början av juni planerade bolsjevikerna en massdemonstration. Sovjetkongressen förbjöd demonstrationen. Bolsjevikerna böjde sig för beslutet och hade stora problem med att hålla tillbaka alla demonstrationssugna och kampvilliga arbetare. För att förekomma nya demonstrationer kallade sovjetkongressen till en egen demonstration. Men de hade totalt missbedömt stämningarna i Petrograd, demonstrationen dominerades av revolutionära paroller som förkastade regeringens politik.

I juli växte spänningen ytterligare. Regeringen inledde en ny offensiv och kallade maskingevärsregementet i Petrograd till fronten. Soldaterna vägrade och gick istället ut på Petrograds gator och demonstrerade. De sände delegater till fabriker, andra regementen och örloggsbasen Kronstadt. En halv miljon soldater och arbetare tog över stadens gator med krav på att regeringen skulle avsättas, den nya offensiven avbrytas och på att arbetarna skulle få kontroll över produktionen. Provisoriska regeringen och sovjeten kallade in trupper mot demonstranterna. I sammandrabbningarna dödades tusentals arbetare och soldater.

Bolsjevikerna hade inledningsvis gjort allt för att stoppa demonstrationen, när det inte gick inriktade de sig på att få den fredlig. Trots detta drabbades de av hård repression. Ledare fängslades och tidningar drogs in. Också fabrikskommittéerna trycktes tillbaka.

I augusti försökte överbefälhavaren Kornilov att leda en kontrarevolutionär kupp som skulle krossa revolutionen och införa diktatur. Den Provisoriska regeringen står handfallen och vet inte vad den skall göra, klämd mellan arbetarna och kontrarevolutionen. Den började till och med att förhandla med Kornilov.

Arbetarna däremot agerade. Lokala sovjeter sände ut agitatorer bland Kornilovs trupper, järnvägsarbetare växlade tågen fel så att trupperna spreds ut på olika järnvägslinjer, spår bröts upp. Anställda inom post och telegraf såg till att kommunikationen bröts. Metoderna var oändliga. I Petrograd organiserade röda garden försvaret och kunde ställa upp 40 000 man. Kornilovs trupper skingrades för vinden och nådde aldrig Petrograd.

Från denna stund var den Provisoriska Regeringen bara ett tunt skal utan innehåll. All verklig makt låg hos arbetarna, i fabrikskommittéer och sovjeter.

Bolsjevikerna vann i slutet av augusti och början av oktober majoriteten i sovjeterna i Petrograd och Moskva. Inför den andra allryska sovjetkongressen upplöste Petrogradsovjetens "militär-revolutionära" kommitté den Provisoriska regeringen och överlämnade makten till sovjetkongressen. Den så kallade oktoberrevolutionen var ett faktum. Revolutionen mötte i stort sett inget motstånd, allt arbete var klart innan.

Den 25:e oktober valde sovjetkongressen en bolsjevikregering.

Efter oktober - arbetarklassen trycks tillbaka

Bolsjevikerna var inte ett arbetarparti i betydelsen att arbetarklassen kontrollerade partiet. Många medlemmar var visserligen från arbetarklassen och partiet hade otvivelaktigt stort stöd i oktober. Men ledningen bestod av intellektuella med medel- eller överklassbakgrund. Före revolutionen hade de inte diskuterat mycket hur socialismen skulle se ut. Men de var klara över att partiet måste leda massorna. Före oktober hade partiet en oklar hållning i hur man såg på arbetarkontroll. Man hade stött fabrikskommittéerna, men ansåg samtidigt att arbetarkontroll handlade mer om att övervaka och bokföra än att ha inflytande direkt över produktionen.

Nu när det inte längre handlade om slagord utan om praktik, var bolsjevikerna tvungna att bestämma vilken fot de skulle stå på.

Fabrikskommittéernas inflytande och aktivitet kom att öka efter oktoberrevolutionen. Arbetarna antog att revolutionen äntligen givit dem kontrollen över produktionsmedlen. De krävde nu att få inflytande. I mitten av 1918 var fabrikskommittéerna involverade i styret av två tredjedelar av alla fabriker.

På många håll tvingades kommittéerna gripa in mot de tidigare ägarna som fortsatte att stänga fabriker. Hundratals företag togs helt enkelt över av kommittéerna. Fabrikskommittéerna fortsatte att samordna sig. Vid den nationella konferensen i oktober valdes ett centralt råd för hela Ryssland.

"Vi skall upprätta verklig arbetarkontroll över produktionen." sa Lenin vid sitt första tal till Petrogradsovjeten efter revolutionen. Men det förslag på arbetarkontroll som Fabrikskommittéernas centralråd la fram ignorerades. Istället antog den nya regeringen den 14 november ett dekret Lenin utarbetat. Den "arbetarkontroll" Lenin föreslog var ett försök att inordna Fabrikskommittéerna i de statliga myndigheterna, och på så sätt vingklippa rörelsen. Arbetarkontrollmyndigheten skulle bestå av regionala råd och det "Allryska arbetarkontrollrådet". Inom dessa råd var representanterna från Fabrikskommittéerna i minoritet. I det allryska rådet hade kommittéerna fem representanter mot fem från sovjeterna, fem från fackföreningarnas centrala råd, fem från teknikerna, två från agronomerna, två från fackföreningsrådet i Petrograd och en från varje större fackförbund.

De gamla ägarna skulle fortsätta driva fabrikerna, men under arbetarkontrollens vakande ögon. Fabrikskommittéernas beslut kunde upphävas av fackföreningarna och kommittéerna var ansvariga inför staten. Samtidigt som bolsjevikerna propagerade för arbetarkontroll gjorde de allt för att inordna och kontrollera denna kontroll. "Arbetarkontrollen" blev ett misslyckande. Fabrikskommittéerna fortsatte sin verksamhet som tidigare.

I början av december - drygt en månad efter revolutionen - övergav bolsjevikerna "arbetarkontrollen" och skapade en ny organisation: "Högsta rådet för nationalhushållningen", eller Vesencha som det kom att kallas efter den ryska förkortningen. Vesencha kom att bli den myndighet som kontrollerade industrin de närmsta åren. Syftet var att centralisera industrin till truster. Från början var det tänkt att de gamla ägarna skulle stanna kvar under statligt överinseende. Men under inbördeskriget, som bröt ut i maj 1918, nationaliserades industrin. Vesenchan hade en dubbel struktur. Dels olika centrala organ, glavki, som kontrollerade olika industribranscher. Dessa byggdes ofta på samordningsorgan som växt fram före kriget. Dels regionala organ i ett nätverk över Ryssland.

Med Vesenchan blev det uppenbart att bolsjevikerna inte tänkte ge fabrikskommittéerna något inflytande. Men de gav sig inte så lätt. Den 7 december publicerade fabrikskommittéernas centrala råd i Petrograd en Praktisk handbok för införandet av arbetarkontoll i industrin. Enligt handboken skulle arbetarkontroll innebära direkt inflytande över produktionen. Konkreta förslag gavs på att varje kommitté skulle upprätta fyra kontrollkommissioner, för organisering av produktionen, omställning till fredsproduktion, tillhandahållande av råmaterial och tillhandahållande av bränsle. Produktionskommissionen skulle samordna fabrikens olika delar, fördela arbetare och verktyg mellan verkstäderna och övervaka finanserna. Handboken uppmanade också till ökad samordning mellan kommittéerna.

Den 13 december publicerades en "kontrahandbok" skriven av bolsjeviker och socialistrevolutionärer. Där reducerades kommittéernas funktion till att övervaka att beslut fattade av regeringens organ följdes. De gamla ägarna skulle styra administrationen och produktionen.

I januari 1918 hölls den första allryska fackföreningskongressen. Där beslutades att fabrikskommittéerna skulle underordnas facken, fackföreningarna i sin tur underordnades staten och staten dominerades redan av bolsjevikpartiet.

I mars kom ett dekret från Vesencha om hur företag skulle administreras. Varje glavki skulle för varje företag de hade under sig utse en representant från regeringen, samt två direktörer (en teknisk och en administrativ). Fabrikskommittéerna hade endast rätt att ifrågasätta den administrativa direktörens beslut, den tekniske direktören lydde endast under glavki. Kommittéernas beslut skulle dessutom underställas ett ekonomiskt råd för godkännande. I detta råd fick inte arbetarna vara i majoritet.

Så gick det alltså med arbetarmakten och arbetarkontrollen under bolsjevikernas styre, endast några månader efter revolutionen. Långt innan Lenin dött, Stalin fått något inflytande eller ens inbördeskriget brutit ut. Direktörerna som utnämndes var i många fall gamla företagsledare och kapitalister.

Lenin talade vid denna tid om att det som skulle införas i Ryssland var statskapitalism. Inspirationen kom från det kejserliga Tysklands statligt samordnade krigsproduktion. Enligt Lenin var det viktigt "att studera tyskarnas statskapitalism, att uppta den med största möjliga kraft, att inte avstå från diktatoriska metoder för att påskynda dess omfattning, ännu mer än Peter påskyndade det barbariska Rysslands omfattande av västerländska seder, att inte rygga tillbaks för barbariska vapen för att kämpa mot barbari." Lenin förde också fram Taylorismen som någonting progressivt, och argumenterade för ackordslöner och höga löner till specialister.

I många av de kollektivavtal som kom att slutas i början av 1918 föreskrevs ackord och arbetsnormer som måst uppfyllas för att få ut full lön.

Avslutning

Fabrikskommittéerna var de organ arbetarna själva skapat, genom vilka de tillskansat sig makt och inflytande. Nu trycktes de tillbaks bit för bit. Underordnades facken som underordnades staten medan de statliga myndigheterna dikterade villkoren. Lönearbete, ackord, taylorism, arbetsnormer och disciplin skilde inte formen av arbete från det i kapitalistiska länder. Det handlade fortfarande om att arbeta för någon annan, att inte ha inflytande över sitt arbete och sitt liv. Ansatserna till arbetarmakt och socialism dog med fabrikskommittéerna. Själv menade Lenin att det var statskapitalism, inte socialism som nu infördes. Det kan man hålla med om. Lenin menade att statskapitalismen var nödvändig för att senare kunna införa socialism. Det man kan fråga alla som hävdar att det rådde arbetarmakt och socialism i Sovjetunionen är när den senare skulle ha införts? Under Nya Ekononiska Politiken (NEP) eller Stalin?

Staten var i händerna på ett parti som snart utmanövrerade andra socialistiska grupper, förbjöd fraktioner inom sig självt och centrerade makten till några få partiorgan. Dessa dominerades knappast av arbetarklassen. Det som rådde var inte proletariatets diktatur - i så fall hade proletariatet varit vid makten - utan en diktatur över proletariatet från ett parti som ansåg sig representera proletariatets intressen, oberoende av vad proletariatet ansåg.

1918 skrev vänsterkommunisterna Radek och Preobrazhenskij följande, värt att begrunda: "Om den ryska revolutionen skulle störtas med våld genom den borgerliga kontrarevolutionen, så skulle den stiga upp igen som fågel Fenix. Om den däremot förlorade sin socialistiska karaktär och därigenom blev en besvikelse för arbetarmassorna, så skulle den motgången få tio gånger mer fruktansvärda konsekvenser för den ryska och internationella revolutionens framtid."