1867 - Brödkriget i Norrköping

Norrköping var landets tredje största stad med 23 700 invånare, men den andra efter Stockholm vad gällde industriproduktionens värde och helt dominerad av textilindustrin. Av en arbetarkår på cirka 4 700 personer var 3 900 anställda inom fabriksindustrin och av dessa var 3 400 textilarbetare vid sextitalet ylle- eller klädes- samt bomulls- och trikåfabriker av olika slag. Antalet hantverksidkare var drygt 200 med cirka 800 anställda gesäller och lärlingar, medan tre mekaniska verkstäder bara hade sammanlagt hundratrettitalet anställda arbetare. Men trots uppgången efter 1865, när bomullsimporten från Amerika kunde återupptas, utgjorde bomullsindustrin bara en knapp femtedel av stadens hela industri - alla andra anställda var därför lika hårt drabbade som i övriga städer av de dåliga tiderna.

Från mitten av november började det gå "rykten" om förestående upplopp i staden, till överhetens och finfolkets förskräckelse.

Många mindes händelserna i februari 1843. Borgerskapets äldste hade anslagit 8 000 riksdaler av allmänna medel för att fira tjugofemårsjubileet av Karl XIV Johans uppstigande på tronen, och under två dagar svarade stadens arbetarbefolkning med ett våldsamt upplopp. Men ännu fler kom ihåg hungeråret 1855 och hur hotande nära det hade varit nya oroligheter. Sexhundra arbetare från Motala varv i staden hade börjat med att uppvakta borgmästaren, dagen därpå gjorde tusen arbetare från klädesfabrikerna detsamma. När det inte ledde till önskat resultat sände arbetare från Malcoms mekaniska verkstad bud till varvsarbetarna att de skulle gå samman i demonstrationer för att få matpriserna nedsatta och utförseln av spannmål stoppad. Genast utfärdade myndigheterna förbud mot folksamlingar, men en del arbetsgivare gjorde uppköp och sålde spannmål billigare till sina anställda - "för... att skaffa arbetarna åtminstone brödföda" - och ett upplopp förhindrades<a href="#slutnot27" id="not27">²⁷</a>.

Tolv år senare hoppades ett antal medlemmar i stadens arbetareföreningen att nöden skulle kunna lindras på samma sätt. I en skrivelse föreslog de att arbetareföreningen skulle tillskriva stadens fabriksförening, där samtliga fabriksägare ingick, och anhålla om inköp av billigare spannmål till arbetsfolket. Arbetareföreningens ordförande EA. Malmström, fabriksrnästare vid stadens största klädesfabrik Drags AB, inkallade skrivelseförfattarna till direktionsmötet måndagen den 25 november och läxade upp dem. Sådant "tiggeri" var "ovärdigt" föreningen, sa han, dessutom oansvarigt eftersom det skulle kunna utlösa ett upplopp som föreningen skulle få skulden för, och för övrigt visste han att. varken fabriksföreningen eller staden hade några medel till sådana inköp.

Arbetarna återtog genast skrivelsen

I det tysta påbörjades istället en annan rörelse bland metallarbetarna på Motala varv. Onsdagen den 27 november satte de den i verket, och de gick mycket taktiskt tillväga för att få med stadens övriga metallarbetare, precis som tolv år tidigare. En plåtslagare

Johan Erik Rystedt på varvet, en järnarbetare Carl Oskar Carlsson på Malcolms mekaniska, samt en järnsvarvare Svante Oskar Westerberg på Drags klädesfabrik fick varsitt anonmymt brev, med posten. De var exakt likalydande och dåligt stavade, skrivna med osäker handstil av samma tillsynes ovana hand - ett upprop Om upplopp.

<citat>Bästa vänner jag och mina kamrater skickar er på eget bevåg dessa underrätelser att vi Fredagen den 29 på aftonen kl. 9 skall vi med flera kamraters hjälp om enighet möjligtvis fins hälsa på hos några spannmålshandlare for att näpsa dessa glupska odjur här i staden vi se ju den stora nöd som vill bryta in hos oss men deta kan med enighet avhjelpa. att det inte blifver så svårt. Underrätta kamrater</citat>

Breven var undertecknade Enighet - arbetareföreningens valspråk<a href="#slutnot28" id="not28">²⁸</a>.

Brevmottagarna spred under torsdagen nyheten om uppropet på fabrikerna. Därefter gick de med breven till polisen för att slippa åtal som anstiftare - fast det är mycket möjligt att de var direkt involverade i planerna.

Redan samma dag meddelade företagsledningen vid Motala varv, på uppmaning av stadsfiskal C.A. Rosengren, att alla arbetare som deltog i oroligheter omedelbart skulle avskedas. Samtidigt satt ordföranden F.A. Malmström och stadsfiskalen och gick igenom arbetareföreningens handlingar för att med hjälp av handstilen försöka spåra brevskrivaren, utan att lyckas. Malmström lovade iallafall att föreningen skulle hjälpa till att upprätthålla ordningen. Vid ett extrasammanträde senare på kvällen beslöt direktionsledamöterna att de själva skulle patrullera gatorna tre och tre nästa kväll, för att i första hand se till att inga medlemmar deltog i eventuella oroligheter.

Trots företagsledningens varning var ett antal arbetare från Motala varv samma kväll samlade till hemligt möte under ledning av faktoriarbetarna Carl Anders Ring, Carl Johan Hellström och Carl Fredrik Westerberg. Ring var tjugoåtta år, gift med en textilarbeterska och far till två barn samt jämförelsevis välbeställd parets gemensamma veckoinkomst översteg 11 riksdaler. Westerberg var trettifyra år, gift, far till två barn och hade en inkomst på1 riksdaler 30 öre per dag. Hellström var tretti år och ogift, medlem i arbetareföreningen och hade liksom Ring 1 riksdaler 20 öre i dagspenning; han hade tillfälligt skadat sej benet och haltade med käpp.

De gjorde upp konkreta aktionsplaner och utsåg talare och ledare för olika grupper, de tog reda på var det fanns stenupplag och diskuterade hur staden bäst skulle kunna mörkläggas. Först, bestämde de, skulle de begära hjälp av myndigheternas mot de höga spannmålspriserna, men om det inte ledde till något skulle de besöka ett antal utsedda spannmålshandlare och försöka tvinga dem att lämna ut säd till arbetsfolket - råg för 20 riksdaler tunnan... annars skulle hårdare åtgärder vidtas i skydd av mörkret.

Efter arbetets slut, och sedan de hade ätit, samlades upprorsmakarna på fredagskvällen den 28 på Dalbergs krog vid Nya torget. Troligen fanns även ett antal arbetare från andra fabriker där vilka är inte känt, men i upploppet deltog som ledare två ogifta järnarbetare, tjugotvåårige August Fredrik Westergren och tjugosexårige Tobias Edvard Pihl från Malcolms, samt folk från Welander & Kellners mekaniska och en del mindre företag. De tog ett par glas medan de gick igenom kvällens planer - då kunde de vid behov skylla på att de hade supit före oroligheterna.

Strax före niotiden gick de ut på torget och kallade samman den växande folkmassan. Snart skallade rop och talkörer och hurraropen ekade mellan husen - Enighet...Hurra! Frihet...Hurra! Hurra!

Hellström viftade med sin vita käpp som kommandostav.

- Framåt! ropade han.

Folkmassan satte sej i rörelse med ledarna i täten. Ring visade hur gatlyktorna enkelt kunde släckas genom att lyfta upp en pojke Som fick skruva av gasen. Därefter sprang några före och mörklade gatorna.

De gjorde halt utanför borgmästare Grenanders hus, men han var inte hemma - underligt nog räknade han inte med oroligheter forrän på söndagen. Folkmassan växte hela tiden och uppgick till flera hundra personer. Ring och Hellström höll tal - kraven var lägre priser och stopp for utforsel av spannmål! När stadsfiskal Rosengren dök upp med sin polisstyrka på tolv man möttes han av häftiga burop. Han forsökte han göra sej hörd och påpekade att endast regeringen kunde forhindra spannmålsutforsel samt befallde de forsamlade att skingra sej. Genast attackerades han och fålldes till marken och fick flera slag och sparkar, utan att bli allvarligt skadad. Poliserna grep flera av de attackerande, men de fritogs genast av folkmassan.

Ytterligare ett par man klev upp på trappan och höll tal, tills borgmästaren slutligen kom. Ring, Pihl och. Westergren framförde de överenskomna kraven, och en arbetare på stadens mudderverk tillade att arbetslösa borde få arbeten och stadens nödhjälpsarbetare högre dagspenning. Borgmästaren klappade honom på axeln och lovade göra vad han kunde, samt befallde upprepade gånger folket att skringras - i konungens och lagens namn.

- Ned med borgmästaren! ropade någon, och den otåliga folkmassan skanderade allt högre - Bättre pris på rågen! Bättre pris på rågen!

Tillslut insåg ledarna att de inte skulle få några löften. Framåt! ropade de och tog själva täten. Hurrande och skanderande fortsatte folkmassan till de utsedda spannmålshandlarna. På Gamla Rådstuvugatan lyckades stadsfiskalen och borgmästaren forhindra att demonstranterna trängde sej in hos handlare Andersson och uppmanade pånytt alla att skingras. Men i fortsättningen hade deras ord ingen verkan. Alla som greps fritogs genast och överheten stod maktlös. Hos grosshandlarna Swartling och Enhörning forsökte folk forcera portarna. När det inte gick igångsattes välorganiserad stenkastning, och hos den ene slogs tjugonio rutor ut, hos den andre fyrtifem, och borgmästaren träffades också av en sten. Folkmassan fortsatte med att krossa tjugofyra rutor hos en rådman och ett okänt antal hos en präst. Vid Tyska torget, påväg till handlare Wigert, stod de plötsligt öga mot öga med två skyndsamt inkallade truppavdelningar, trettitvå man ur stadens militärkår med fållda bajonetter.

- Framåt! ropade Ring. Storma på!

Soldaterna kunde inte hejda dem från att ta sej in på torget. Men utanfor kyrkan marscherade truppen rakt igenom folkmassan och lyckades splittra den i två grupper. Ring forsökte hålla ihop folket och sprang ikapp den ena gruppen som verkade osäker och visade tecken på att ge upp.

- Finns det ingen enighet? ropade han. Har ni inte mod i bröstet? Vi får inte skiljas, utan måste gå framåt!

Poliserna och militärerna var på jakt efter honom. Med folkmassans hjälp lyckades han gång på gång undkomma i tumultet, men greps tillslut och fordes till polisens vaktarrest. Soldaterna förföljde de splittrade smågrupperna längs gatorna, tills allt var lugnt igen vid elvatiden.

Följande dag, lördagen den 30, gällde det att forhindra nya oroligheter. Norrköpings Tidningar meddelade att spannmålstillförseln var "ytterst riklig", torgpriserna hade sjunkit "ej obetydligt" och stadens grosshandlare hade inforskaffat rysk råg till "moderat pris". Och borgmästare Grenander forsökte få hjälp av skarpskyttarna. Men kårens överbefälhavare, kapten E. von Boisen, krävde att få befölet både över kåren och stadsmilitären, vilket borgmästaren vägrade gå med på. Ett antal skarpskyttar ställde ändå upp, civila och obeväpnade, for att hjälpa till med vakthållningen.

Precis som foregående kväll började folk samlas vid niotiden, men på två ställen - på Nya och Gamla torget. Agitatorer och talare var i farten med tal och slagord - Leve friheten! Enighet ger styrka!...Hurra! Hurra Hurra!

Polisen, stadsmilitären, civila skarpskyttar och betrodda medlemmar ur arbetareforeningen forsökte spärra av Nya torget.

- Givakt, gossar! ropade Hellström och gav tecken med en mörk käpp den kvällen. Leve friheten...FRAMÅT!

Haltande tog han själv täten, och det var inga större problem for stora grupper att ta sej därifrån och förena sej med folkmassan från Gamla torget. Hurrande drog de iväg och beväpnade sej med sten från en gatuomläggning. När stadens västra delar visade sej vara avspärrade drog sej massan norrut på Drottninggatan och krossade fönstren hos flera utvalda handlare och myndighetspersoner.

Sedan stod de inför en avdelning av stadsmilitären, den kvällen med skarpladdade gevär.

- Anfall! Gevär! kommenderade befälet.

Truppen kom stormande med fällda bajonetter.

- De har bara löst krut! Framåt gubbar!

- Spärra vägen för korvarna! De törs inte skjuta!<a href="#slutnot29" id="not29">²⁹</a>.

Soldaterna tvekade, ingen använde vapnen, och större delen av folkmassan lyckades komma förbi. Framme vid Strömmen hade en annan militäravdelning spärrat av Oskar Fredriks bro. Snabbt organiserades stenkastning och folkmassan gjorde ett genombrottsförsök, men bara ett mindre antal lyckades ta sej över, och de förföljdes i en vild klappjakt varvid några greps. Istället lyckades truppen pånytt splittra folkmassan i mindre grupper som drevs iväg åt olika håll. En grupp tog sej över den obevakade Spångbron, en annan Järnbron längre söderut och anslöt sej till de andra på Norr. Där drog de fram på Broddgatan, Norra Strömgatan och Slottsgatan och krossade femtitvå rutor på stadshuset, trettisju hos en rådman och ett mindre antal hos spannmålsgrossister, myndighetspersoner och fabrikörer. Även på Söder agerade mindre grupper. Trots att de förföljdes av militär och polis och hindrades av patrullerande vakter från arbetareföreningen och skarpskyttekåren, krossade de massor av fönster hos handlare och andra utvalda. Sammanlagt greps ett tjugotal personer innan oroligheterna upprörde vid midnatt.

P g a det allvarliga läget inställde Stora teatern söndagens komedispektakel Don Ranundo de Colibrados. Stadsmilitärens musikkår hade inte heller tid att ge sin utannonserade konsert i arbetareföreningens hus, och det ansågs även opassande att akrobatsällskapet Guttaperchas framförde uppträdandet Halshuggningen<a href="#slutnot30" id="not30">³⁰</a>. Arbetareföreningen behövde dessutom lokalerna till ett angeläget allmänt extramöte på eftermiddagen med bara en fråga på dagordningen - föreningens eventuella medverkan för att kväsa upploppen.

Mötet inleddes med att ordföranden F.A. Malmström påminde medlemmarna om deras löftesförbindelse - att vara ärliga män, värdiga medborgare i samhället och nyttiga medlemmar i arbetareföreningen<a href="#slutnot31" id="not31">³¹</a>. Därefter frågade han om de ville medverka som ordningsvakter samma kväll - för den händelse det skulle behövas, och om borgmästaren bad om det? Bland alla ja-röster hördes några ropa nej. Ordföranden uppmanade de röstande att ta plats på ömse sidor om sej - ja till höger, nej till vänster. Det fåtal nej-röstande som vågade stå för sin åsikt var i klar minoritet. I den följande hetsiga debatten hävdade majoriteten att det var "föreningens plikt och heder...att ställa sig på ordningsmaktens sida". Minoriteten tyckte inte "det inte var rätt att agera polis - inte förrän något gjordes för de hårt pressade arbetarna, arbetsgivarna behandlade dem nära nog som de f d amerikanska slavarna, och vakternas ställning var oklar, utan instruktioner och skydd ifall de utsattes för våld. Tillslut avbröt ordföranden den ändlösa diskussionen och uppmanade folk att anteckna sej på framlagda listor, samt beslöt att mörklägga oenigheten om den känsliga frågan protokollskonceptet skulle "endast...läggas till handlingarna och ett annat omskrivas då diskussionen skulle utgå"<a href="#slutnot32" id="not32">³²</a>.

När borgmästaren senare på kvällen sökte upp Malmström ställde denne tvåhundra frivilliga till ordningsmaktens förfogande, och de indelades i "trupper" om 25-30 man och utposterades på fyra strategiska punkter i staden. För att få med skarpskyttarna hade borgmästaren också gått med på att ge kapten von Boisen befälet över de samlade trupperna, och denne inrättade sitt militärhögkvarter i Societetshuset.

Arbetsfolket däremot hade fått de flesta av sina ledare arresterade - Carl Johan Hellström var tydligen den ende som fortfarande Var fri. Folk började som vanligt samlas på Nya torget vid niotiden, större skaror än föregående kvällar, men de gick rakt in i en militärtaktiskt välgillrad fälla. Några höll tal, här och där diskuterade folk vad de skulle göra, men såfort Hellström ropade "Framåt!" slog trupperna till. Stadsmilitären och skarpskyttarna dök upp från flera håll och med fällda bajonetter slog de först en inre järnring runt deltagarna på torget, därefter en yttre järnring om kvarteren runt torget och blockerade samtliga tillfartsgator - det var omöjligt att bryta sej ut. Hellström och några andra försökte få upp stridshumöret på de församlade med tal och slagord, men talkörerna och hurraropen dog snabbt när de flesta uppviglarna greps. Borgmästaren anlände, och med arbetareföreningens ordförande EA. Malmström vid sin sida började han med hög röst läsa upprorslagen. De mest aktiva greps en efter en och slaget var förlorat. Metodiskt började trupperna och polisen tömma torget. Genom soldatleden släpptes några i taget iväg under eskort, Hellström tydligen p g a att de inte kunde föreställa sej en haltande med käpp som ledare, och på ett par timmar var torget tömt påfolk och lugnet återställt i staden.

Norrköpings Tidningar gladde sej åt att orosstiftarna bara var "löst folk" och "en mängd hurrande pojkar" - "inga av stadens egentliga fabriks- eller hantverks arbetare". Detsamma ansåg arbetareföreningens krönikör - "bland de hurrande och stimmande befanns föga annat än avskrapet bland stadens lösa befolkning"<a href="#slutnot33" id="not33">³³</a>.

Men det överensstämmer inte med verkligheten.

Hur många som greps de tre kvällarna är visserligen inte känt eftersom många släpptes efterhand. Men efter ett par dagars polisspaning, då även Hellström greps, kvarhölls trettitre personer i häktet - samtliga utom två tillhörde stadens arbetsfolk, det övervägande flertalet hade arbete och inkomst<a href="#slutnot34" id="not34">³⁴</a>.

Åldern är känd på fyrtifyra av dem, den äldste fyrtifyra och den yngste sexton år med en genomsnittsålder på drygt tjugofem år, och åtminstone femtontalet var stadgade arbetare med familj och barn och en genomsnittsålder på drygt tretti år - långt ifrån några ungdomliga hetsporrar. Hellström och ytterligare minst två man tillhörde arbetareföreningen, den tjugoettårige fabriksarbetaren Carl Johan Hag var dessutom skarpskytt - båda uteslöts senare ur arbetareföreningen<a href="#slutnot35" id="not35">³⁵</a>.

Rannsakningen började redan på lördagen samma vecka, den 7 december. I det oroliga läget var det hela summariskt överstökat på bara sex rättgångsdagar, till den 21 december, trots att sammanlagt femtitvå personer åtalades. I första hand yrkades ansvar enligt strafflagens upprorsparagrafer, i andra hand enligt upploppsparagrafen. Ungefår hälften av de åtalade skyllde på att de hade varit mer eller mindre berusade och att de inte mindes vad de gjort - det gällde samtliga kända ledare, utom Pihl. Denne, liksom de flesta andra som uppgav att de hade varit nyktra, förnekade all medverkan.

Rätten bedömde ändå oroligheterna som uppror och domarna blev hårda. Carl Anders Ring, som enligt egen uppgift hade varit "full och vildsint", fick tre års fängelse, Hellström och en dräng som hade tillhört de vildaste vid gatustriderna fick ett år var, en annan dräng åtta månader för att ha lett stenkastning, och Westerberg och ytterligare två man tre månader var. Även bötesbeloppen blev hårda, två på 400 och resten på mellan 200 och 50 riksdaler - Pihl fick 100 och arbetskamraten Westergren 50. Och istället för att anse brännvinsrus som något förmildrande dömdes arton av dem dessutom till 10 riksdaler i böter för fylleri. Samtliga blev i brist på medel tvungna att sitta av de sammanlagda böterna, från åtta till tjugo dagar i fängelse på vatten och bröd<a href="#slutnot36" id="not36">³⁶</a>. Men de tre som från början mottog breven och spred uppropen om upplopp frikändes däremot från att ha haft något att göra med de tre dagarnas brödkrig i Norrköping<a href="#slutnot37" id="not37">³⁷</a>.

Noter

Alla noter är hämtade ifrån Arbetare i rörelse del 1. om inte annat anges.